H.R. Porter

Förlåt om jag väcker dig. Jag är förvirrad. Vad är klockan där? Kram

Svar 07:00;

07:00 och du är inte vrickad, hehe

---

Kan bara betyda att det är fredag, haha

All hail the Loch Ness monster!




So long,

Henry Ray Porter

We will fly so high
Tell all our friends goodbye
We will start life new
This is what we'll do

Life is peaceful there
In the open air
Baby you and me
This is our destiny

Sun in wintertime
We will do just fine
Where the skies are blue
This what we're gonna do

Inside the hotel room in Hanoi the smell of tobacco is everpresent. The blinds are closed and there's leftover food mixed with piles of paper around the room. From the outside Henry Ray Porter can hear the thud-thud of the helicopters and the sound is driving him crazy. His eyes are bloodshot and he keeps peering out through the blinds, waiting for the attack. He mutters to himself and wipes the sweat of his forehead. He has bolted and locked the door and moved a huge bookcase infront of it, he should feel rather safe but he can't. He's also wearing a holster with a .44 magnum. The waiting is driving him insane, they are out there.

The car parked on the other side of the street seems menacing. Is someone sitting in it Henry Ray wonders. They must be shadowing him. Or maybe the paid the boy who delivers his food. The phones are tapped, that much he knows. They just must have tapped them. There! Two men walking down the street, they seem to look directly at his room. Henry Ray takes out the .44 and draws a bead on one of the men, behind the blinds. They keep walking. Maybe they didn't look at his room. No, they must have. What about that old lady living across the hall. He hasn't heard from her in a while, maybe the agents moved in there instead. What if they moved to the room next to him. Maybe they have drilled holes. Yes. They must be watching him right now.

Helen och jag pratade om begravningar och sådant på hennes blogg så här kommer jag med mitts livsmotto. Ja, det är Hunter, men jag kan inte rå för det. Enjoy:

"Life should not be a journey to the grave with the intention of arriving safely in a pretty and well preserved body, but rather to skid in broadside, thoroughly used up, totally worn out, and loudly proclaiming 'Wow What a Ride"
 
- HST

Hehe, dagens roliga stund:



Från Failblog.org som ni ser.

...lite värdelös och tråkig musiktext:

I got a hot-rod Ford and a two-dollar bill
And I know a spot right over the hill.
There's soda pop and the dancin's free,
So if you wanna have fun come along with me.
Hey, good lookin',
Whatcha got cookin'?
How's about cookin' somethin' up with me?

Sedan något annat fast kanske det är tråkigt med, haha?

Hursomhelst så fick jag nummer 1 av Studentmagasinet i brevlådan idag och en av artiklarna där hette "Fear and Loathing in Reykjavik." Vem kunde inte undgå att skicka ett långt mail till skribenterna som skapat artikeln? Jepp, ni gissade rätt; det vart jag. Bra brev dock, jag gillade det.

Så nu vet ni vad jag sysslar med, hehe. Besatt av Hunter har Helen sagt. Tja, bättre det än att vara besatt av Carola, haha. Internt skämt det med, hehe. Mycket skratt här, är på bra humör så.



So long,

Henry Ray Porter

Så, i början av juni, exakt datum håller jag tyst om, så får jag mest troligt chansen, det ska mycket till att jag inte får den. Men vad gör man i en sådan situation? När folk förväntar sig något av en. Dem vill se att man är unik men dem vill också se att man faller alla i smaken. Hur fasens gör man då?

A. Man gör det som ska göras på det sätt man tror dem vill ha det och håller sin mera unika och personliga sida undertryckt för tillfället.

eller

B. Man gör det som ska göras precis som man själv vill ha det, på samma sätt man alltid gjort det för en själv.

Det är inte ett lätt val, no siree. Långt ifrån lätt.

Sedan finns det mycket mera att oroa sig för just då, gällande samma grej. Jag har ju trots allt helt och hållet kommit av mig med det hela. Jag har tappat bort känslan helt och hållet. Med endast ett par ljuspunkter så har jag vart kass inom området i fråga. LE har jag och tacka för den ljuspunkten och någon till. Äh. Fast å andra sidan så har jag 20G och College Boy att tacka för flest ljuspunkter. Äh igen.



So long,

Henry Ray Porter

The only way is up! Hold on!

"For every moment of triumph, for every instance of beauty, many souls must be trampled."

Med tanke på det citatet så undrar jag hur många själar som inte trampats för det jag och Helen har. För mer information se http://klenhelen.blogg.se/2009/march/ett-brev.html





So long,

H.R.P.

Jag har en liten teori som går ungefär så här:

När alkoholen lämnar kroppen (genom förbränning, lagrig, urin och så vidare) dagen efter en fest så leder dessa processer till fruktansvärd paranoia hos ägaren av kroppen. När jag menar fruktansvärd paranoia menar jag FRUKTANSVÄRD paranoia. Tänk er följande; ni är på Nordstan, massa folk där och alla är ute efter att döda just dig. Du får andningsproblem och kollapsar av bara tanken. Det ni.

Det är iallafall min teori, om den stämmer vet jag inte.





So long,

H.R.P.

1. Dr. Henry Ray Porter drops "Dr." from his signature.

2. Henry Ray Porter, formerly known as Dr. Henry Ray Porter, has a phobia of long nails.

Jepp, för er som inte vet så kommer jag mest troligt, om inte något riktigt oväntat inträffar, att göra min praktik till sjöss. Vet inte mycket mer än så just nu.

Ett par rader åt 20G med; det kommer att bli bra, hur det än blir. Det vet jag.




So long,

Dr. H.R.P.

St. Patrick's Day firas med välplanerade upptåg ikväll!

Någon som trodde mig för ens en sekund?






Tänkte väl det.

So long,

Dr. H.R.P.

If you put the federal government in charge of the Sahara Desert, in 5 years there'd be a shortage of sand.

- Milton Friedman